Så idag var dagen här, dagen jag bävat för ett tag. Idag är det 1 år sedan den värsta dagen i mitt liv hände. Vi börjar från början...

Det börja för några årsen med att mormor blev dålig och fick åka till sjukhuset mitt i natten. Hon fick stanna några dagar och sen åkte hon hem. Jag tror det var då vi fick reda på att mormor hade kol. 

Så efter det har det varit en hel del in och ut på sjukhuset. Alltid skickat hem henne efter några dagar. "Det är p.g.a kolen som du har svårt att andas." Typ så lät det varje gång. 

Så i november 2013 åkte kag till mormor och bodde hos henne i tre veckor för jag skulle gå på en intensivkurs i Göteborg. Tre bra veckor med en ruskig mormor. Som även under dessa tre veckor blev ett sjukhusbesök med en natt där. Inget speciellt typ, eftersom så fort mormor fick syrgas så blev hon bättre. Så efter tre veckor i Göteborg så åkte jag hem. 

Tror det va i december eller januari som dom hitta att mormor fått två hjärtinfarkter. Så en operation va på ingång. Antingen plocka vener från benet eller ballongsprängning. Det blev det ballongsprängning. Så vi väntade på att det var dags. 

Veckan innan det var dags så talade jag med mormor i telefon och vi prata om operationen och allt annat vi alltid talade om. 

Så kom måndagen (3/2-14) som operationen skulle ge. Den gick inte som vi hade hoppats på ovh sluta med blödningar runt hjärtat. Men mormor va stabil mot kvällens slut. 

Vaknar tisdag (4/2-14) och mormor har fått en stor stroke. Hon blev förlamand hela vänstra sidan, från huvud till fot. Hela den dagen går åt att gråta och fundera. Är det ett liv för mormor? Kvällen även här slutade stabilt och mormor hade kunnat tala med mamma och sagt sitt personnummer till sköterskorna. Så den kvällen la vi oss med hopp... 

Vaknar onsdagen (5/2-14) mamma ringer, talar lugnt och sen bryter ihop. Hör inte mycket av vad som sägs. Men jag har det viktigaste. Under natten hade mormor blivit hjärndöd och hon hade inte långt kvar. Allt från 1 timme till kanske Max 1 dygn. Gråter himmelskt mycket och inser att jag vill ner. 

Så runt ett åkte vi mot Karlstad. Victors mamma körde oss, och i bilen på väg in fick pappa hjälpa oss att köpa biljetterna. Tåg resan på tre timmar kändes som tio. Det tog evigheter. Och telefonen i handen. Ifall mamma skulle ringa och säga att det är försent.

Jag tror vi klev av tåget i Göteborg runt sex på kvällen. Min låtsas pappa hämtade oss. Vi handlade lite mat åt dom andra och vi klev in på sjukhuset ca 18:05 kanske 18:10. Väl där fick allt så fort.

Klev in i rummet och möts av en ängellikt mormor i en säng och runt henne hittade jag, min mamma, mina två mostrar, mina två morbröder, min låtsas morfar, min låtsas pappa och fyra av min ena morbrors kompisar. Som även mormor såg som bonus barn. Sen var det jag och två sköterskor. Så kAn inte påstå att hon utan kärlek i rummet. Alla gråter och ingen talar med varandra. Dom bara tittar på en monitor som visar plusen på mormor. 

När jag väl kommer fram till sängen så lägger jag handen min på hennes lyssnar på två tre andetag men klarar inte av det så jag springer ut där ifrån och springer till Victor som sitter i ett väntrum längre bort. Sitter och gråter på victors axel i typ 1-2 minuter sen kommer min mamma. Och då va det slut. 18:16 har jag för mig att dödstiden var. Så det fick fort efter jag väl kom dit. Sex minuter sen va det över. Hon va borta. Men vi tillbringar yttligare två timmar på sjukhuset. 

Sköterskorna tvätta rent henne och fixade till henne och sen var vi välkomna tillbaka in. Jag stod länge utanför rummet och vågade inte gå in. Skulle jag för första gången se en död person? Vågade jag? Jag grät och grät. Tillslut fick jag en push av en av min morbrors bästa vänner. Så jag vågade mig in och ställde mig vid honom. Där låg hon, vackrast i världen. Så stillsam och fridfull. 

Någon säger vi måste fixa det och det och hon måste ha en ny klänning för begravningen. Det ända jag får ur mig är pyjamas, folk fråga vad? Samlar kraft och säger det igen: hon ska ha pyjamas på sig. Och alla höll med, om pyjamasen med. Dom som kände min mormor vet att hon älskade sitt blå gula nattlinne och att hon nästan jämt gick runt hemma i nattlinne. Så det va spikat det skulle hon ha på sig. 

Till slut gick vi hem till moster och varva ner och skulle sova. Tog tid och det var trångt men det gick. Dagen efter hade vi minnes stund för mormor hemma hos min morbror. Vi skratta, vi grät, vi åt mat och lyssna på musik och bara mös. 

Sen åkte vi hem och den 20februari var det dags för begravning. Men den orkar jag inte berätta om. Tårarna sprutar redan här. 

Du va den mest genom Goa människa jag vet, även envisa och bråka kunde vi göra. Vi var så lika. Du och jag. Vi delade samma namn. Du Birgitta i förnamn och jag Birgitta i mellannamn. Jag var ditt första barnbarn och du var min ända mor eller far förälder. Jag hade bara dig mormor och nu har jag ingen kvar. 

Jag vet att du sitter uppe i himlen och är stolt över mig. Hade önskat att jag va med dom andra till graven idag. Men jag får nöja mig med att Jennifer kommer hem idag. 

Jag älskar dig för evigt

Jag kommer sakna dig för evigt. 

God natt min skatt ❤️

Tills vi ses igen.